I dess strikta mening är medborgarskap en juridisk status som innebär att en person har rätt att leva i en stat och att staten inte kan vägra dem inresa eller utvisa dem. Denna juridiska status kan erhållas vid födseln, eller, i vissa stater, erhållas på andra sätt.
I rika liberala demokratiska stater för medborgarskap också med sig rösträtt, rätt till välfärd, utbildning eller hälsovård etc. I denna formella mening ses förvärv av medborgarskap för sig själv eller sina barn som huvudsakligen relaterat till migranter. Det är dock viktigt att inse att medborgarskap inte bara handlar om migranter, utan mer generellt handlar om individers relationer till staten och till varandra.
Särskilt liberala ståndpunkter har betonat förhållandet mellan medborgarskap och politiskt deltagande såsom röstning, engagemang i det civila samhället och andra former av politisk mobilisering.
Förutom en juridisk status kan medborgarskap också indikera en subjektiv känsla av identitet och sociala relationer av ömsesidighet och ansvar. Ibland beskrivs dessa med ord som ”lojalitet”, ”värderingar”, ”tillhörighet” eller ”delat kulturarv”. Detta pekar också på det komplexa och ofta antagna förhållandet mellan medborgarskap och tillhörighet till ’nationen’.
Medborgarskap innebär att människor arbetar tillsammans för att göra positiva skillnader för det samhälle de lever i – lokalt, nationellt och globalt. Denna process är bra för individen och väsentlig för att stärka och värna vårt samhälle och demokratiska levnadssätt.
Medborgarutbildning innebär att utveckla kunskaper, färdigheter och självförtroende för att människor ska kunna fatta sina egna beslut och ta ansvar för sina egna liv och samhällen. Och i många länder – där det demokratiska samhället och dess institutioner står inför hot – blir utbildning i medborgarskap allt viktigare.
Medborgarskap är ett uttryck för en offentlig identitet. Det är ett erkännande av en officiell position av en regering och förmågan att åtnjuta de rättigheter och privilegier som följer av den positionen av en individ. Medborgarskap är också den subjektiva tillhörigheten till ett lands offentliga identitet.
Kriterierna för beslut om medborgarskap representerar ett av de viktigaste avgörande besluten för en stat. Beviljandet av medborgarskap berättar hur ett land ser på sig självt och vilken betydelse det ger vissa egenskaper hos dess folk. Beslut om att inkludera nya medborgare och utesluta andra som har ansökt om medborgarskap lyfter fram ett lands identifiering.
Vad är en medborgare?
En medborgare kan definieras som en invånare i en stad eller ett land, berättigad till en fri persons rättigheter och privilegier att engagera sig i samhället i staden, staden eller landet.
Vad innebär medborgarskap egentligen?
Ett medborgarskap kan definieras som en erkänd/laglig medlem av en suverän stat eller nation.
Vad är skillnaden mellan nationalitet och medborgarskap?
En persons nationalitet avslöjar en individs födelseort eller ursprungsort. En person kan vara medborgare i endast en plats eftersom det är genom födelse eller ursprung.
Tvärtom beviljas medborgarskap till en individ av landets regering, när de uppfyller de juridiska formaliteterna i det nämnda landet. En person i vissa länder kan ha dubbla/flera medborgarskap. Vissa länder tillåter inte dubbelt medborgarskap.
Vad är medborgarskap?
Traditioner och förhållningssätt till medborgarskap varierar genom historien och över hela världen beroende på olika länder, historia, samhällen, kulturer och ideologier, vilket resulterar i många olika förståelser av begreppet medborgarskap.
Det är inte alltid samma sak att vara en god man och en god medborgare.
Bakgrunden till medborgarskap
Ursprunget till medborgarskapet kan spåras tillbaka till antikens Grekland, då ”medborgare” var de som hade en laglig rätt att delta i statens angelägenheter. Men på intet sätt var alla medborgare: slavar, bönder, kvinnor eller bofasta utlänningar var bara undersåtar.
För dem som hade den privilegierade statusen att vara medborgare var idén om ”medborgerlig dygd” eller att vara en ”god” medborgare en viktig del av konceptet, eftersom deltagande inte bara ansågs vara en rättighet utan också, och först och främst, en plikt. En medborgare som inte uppfyllde sitt ansvar ansågs vara socialt störande.
Medborgarskap är en komplex och mångdimensionell verklighet som måste sättas in i sitt politiska och historiska sammanhang… Demokratiskt medborgarskap syftar specifikt på individers aktiva deltagande i systemet av rättigheter och skyldigheter som är medborgarnas lott i demokratiska samhällen.
Detta medborgarskapsbegrepp återspeglas även i dagens vanligaste förståelse av medborgarskap, som relaterar till ett rättsförhållande mellan individen och staten.
De flesta människor i världen är lagliga medborgare i en eller annan nationalstat, och detta ger dem rätt till vissa privilegier eller rättigheter. Att vara medborgare ålägger också vissa skyldigheter i termer av vad staten förväntar sig av individer under dess jurisdiktion. Således uppfyller medborgarna vissa skyldigheter gentemot sin stat och i gengäld kan de förvänta sig skydd av sina vitala intressen.
Begreppet medborgarskap har dock långt fler lager av betydelse än juridiskt medborgarskap. Numera är ”medborgarskap” mycket mer än en juridisk konstruktion och relaterar – bland annat – till ens personliga känsla av samhörighet, till exempel känslan av att tillhöra en gemenskap som man kan forma och påverka direkt.
En sådan gemenskap kan definieras genom en mängd olika element, till exempel en delad moralisk kod, en identisk uppsättning rättigheter och skyldigheter, lojalitet mot en gemensamt ägd civilisation eller en känsla av identitet. I geografisk bemärkelse definieras ”gemenskap” vanligtvis på två huvudnivåer, som skiljer mellan det lokala samhället, i vilket personen bor, och den stat, som personen tillhör.
I förhållandet mellan individen och samhället kan vi urskilja fyra dimensioner som korrelerar med de fyra delsystem som man kan känna igen i ett samhälle och som är väsentliga för dess existens: den politiska/juridiska dimensionen, den sociala dimensionen, den kulturella dimensionen och ekonomisk dimension.
Den politiska dimensionen av medborgarskap hänvisar till politiska rättigheter och skyldigheter.
Utvecklingen av denna dimension bör ske genom kunskap om det politiska systemet och främjande av demokratiska attityder och deltagande färdigheter.
Den sociala dimensionen av medborgarskap har att göra med beteendet mellan individer i ett samhälle och kräver ett visst mått av lojalitet och solidaritet. Social kompetens och kunskap om sociala relationer i samhället är nödvändiga för utvecklingen av denna dimension.
Den kulturella dimensionen av medborgarskap syftar på medvetandet om ett gemensamt kulturarv. Denna kulturella dimension bör utvecklas genom kunskap om kulturarv, historia och grundläggande färdigheter (språklig kompetens, läsning och skrivning).
Den ekonomiska dimensionen av medborgarskap rör förhållandet mellan en individ och arbets- och konsumentmarknaden. Det innebär rätten till arbete och till ett existensminimum. Ekonomisk kompetens (för jobbrelaterad och annan ekonomisk verksamhet) och yrkesutbildningsuppdrag: Ordförande – dimensioner av medborgarskap spelar en nyckelroll i förverkligandet av denna ekonomiska dimension.
Dessa fyra dimensioner av medborgarskap uppnås genom socialiseringsprocesser som äger rum i skolan, i familjer, medborgarorganisationer, politiska partier, såväl som genom föreningar, massmedia, grannskapet och kamratgrupper.
Precis som med de fyra benen på en stol bör varje person kunna utöva de fyra dimensionerna på ett balanserat och jämlikt sätt, annars kommer fullt medborgarskap att vara obalanserat.
