Politik är att vilja men också våga

Jag har hela tiden i mitt yrke som polis haft rikets uppgift att se till att de som inte sköter sig och bryter mot lag hittas och lagförs. Skulle inte samhället ha en sådan funktion skulle det inte löna sig att följa lagen utan då kunde alla göra som de vill. Laglösheten skulle snabbt utbreda sig. När vi nu stiftar lagar är det viktigt att dessa följs. Detta gäller naturligtvis även Utlänningslagen.

Vi har en generös men reglerade migrationslagstiftning som sedan ett antal år prövas och bedöms i ett rättssäkert system. Det innebär att man kan lita på att ett ja innebär att personen behöver skydd och ett nej att så inte är fallet.

Det är viktigt att det är skillnad på ett ja och ett nej annars kommer trovärdigheten för hela migrationslagstiftning och prövningen att urholkas. Just nu är det extra viktigt för att vi har historiskt många som söker asyl i vårt land. De som då, efter ett nej borde ha lämnat landet, upptar ofta en plats i Migrationsverkets mottagningssystem. Det är ett av skälen till att Migrationsverket måste upphandla dyra boenden.

Utlänningslagen säger att det inte är tillåtet att befinna sig i Sverige utan tillstånd. De som inte lämnar landet bryter alltså mot lagen. På samma sätt som polisen agerar när någon annan lag bryts borde det vara helt okontroversioellt att polisen agerar här. Men det är det inte.

Så fort frågan om inre utlänningskontroll eller ett effektivare utvisningsförfarande tas upp blir frågan som glödande kål. Ingen vågar ta i den. Det är förödande och riskerar att mottagningssystem blir mindre effektivt och att den folkliga förankringen för vår generösa migrationslagstiftning undermineras.

Politiken måste ta sig i kragen och våga peka med hela handen för att polisen skall bli mer effektiv med att utvisa de som fått avslag på sin ansökan och inte frivilligt lämnar landet