Blåljusfolket

Igår lyfte Fredrik i sitt tal i Almedalen fram alla de som arbetar skift. De som börjar när du slutar och slutar när du börjar.

Jag har varit en del av dem i nästan tjugo år. En stor del av dem är blåsljusfolket. Blåljusfolket är poliser, brandmän, ambulanspersonal och sjukvårdspersonal som jobbar på sjukhusens akutmottagningarna. Alla vi är på något sätt en familj. Vi träffas och umgås på det mest konstiga ställen. Ibland i en sunkig lägenhet, på en ishal väg eller under starka ljusrör på en akutavdelning. Oftast ses vi på kvällar och nätter. Vi trivs och är vana att samarbeta och lösa stora och små problem när övriga samhället sover.

Inte sällan känner vi oss som samhällets yttersta skydd. Det gällde att få tyst i lägenhete så att de kringboende inte störs, få den på nattkröken nedsparkade unge mannen till sjukhus. städa upp efter rattfyllas väg genom parken, se till att branden inte sprider sig till huset med de sovande människorna…listan kan göras mycket, mycket längre.

En sak var vi rörande överens om..vi kände oss behövda,  trivdes med våra arbeten och de människor som vi hjälpte uppskattade oss. Men vi kände oss inte uppskattade av samhället i stort..hur mindre som märktes av vårt jobb desstå bättre var det. Men utan oss och de sammanlagt en miljon skiftarbetande människor stannar Sverige och ett land som stannar dör

Fredrik gjorde en viktig och i Sverige unik sak när han igår lyfte fram de skiftesarbetandes arbete. Det är den första gången, mig veterligt, som en statsminister gjort det. Men så är han ju partiledare för det nya arbetarpartiet

Kommentera