Då kriget kom

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då stridsvagnarna rullade in på torget i vår stad. Med ens så förändrades våra liv. När som helst kunde man stannas och tvingas att identifiera sig. Soldaterna uppträdde arrgogant och var mycket otrevliga. Flera kvinnor vittnade om mycket närgånga vistitationer. Långsamt började vi ändå vänjas oss vi det nya, även om vi var många som knöt nävarna i fickorna.

Det florerade massor av rykten. Men det var först när Lasse, en kille på sexton år som bodde lite längre ned på gatan hittades skjuten i ryggen…död, som vi riktigt förstod att vår frihet var borta  och ersatts av terror. Pappan till Lasse berättade mellan snyftningarna att Lasse troligtvis hade försök stjäla mat. Bristen på mat hade till slut drivit honom till att stjäla

Jag som politiskt aktiv blev allt oftare utsatt för  kontroller och inte sällan så namngavs min hustru och våra barn i en underton om vad skulle kunna hända dem. Varje morgon när jag skildes från hustrun och våra barn infann sig en allt större klump av oro. En oro för vad som kunde hända dem.

En dag när jag kom hem låg min hustru alldeles stilla med tom blick i soffan. Hon hade kommit undan överfallet med blotta förskräckelsen, en sönderriven klänning och svullen näsa. En tidig morgon några veckor senare väcktes vi av intensiva bankningar på dörren. När jag försiktigt öppnade dörren såg jag in i min grannes helt förtvivlade ögon. Osammanhängande försökte han säga något. När jag följde med honom hem förstod jag hans förtvivlan och skräck..i köket låg hans fru med uppskuren hals och grovt skändad.

När jag lite senare kom tillbaka hem till min skärrade hustru och berättade vad som hänt var det första gången vi pratade om att fly landet. Veckorna gick och vårt beslut mognade…vi måste fly.

Några dagar senare lämnade vi vårt hem och jag kommer fortfarande ihåg när jag vände mig om och undrade om vi någonsin mer skulle se vårt hem igen. Ett hem där vi upplevt så mycket glädje och lycka. När vi några dagar senare gick över gränsen till tryggheten lämnade oron mig för första gången på länge..äntligen kunde vi andas ut.

Som ni säkert förstår har jag inte upplevt detta utan jag har som de flesta svenskar levt tryggt och säkert. Detta i motsatts till alla de som kommer till vårt land för att söka skydd. Jag tror att det är svårt för oss att sätta sig in i deras situation, men det är viktigt att vi erbjuder dem skydd som efter en rättsäker prövning har befunnits sig i behov av det.

Detta vill vissa politiska krafter sätta stopp för detta. Låt oss istället sätta stopp för dem

Kommentera