Själen behöver sin tid

Sitter i vår lägenhet i Strömstad och låter tankarna flyga. Förra veckan var en mycket hektiskt. Socialförsäkringsutskottet drog igång kl 09.00 i Malmö. Vi besökte under två dagar boende för ensamkommande barn, migrationsdomstolen och Gränspolisen vid Öresundsbron. Besöken på boenden var en resa i några unga människors liv. Unga männsikor som tagit sig över halva världen för att få skydd och nu stod i begrepp att starta om sina liv.  Ett liv långt borta från sina familjer i Afganistan och Somalia. Och jag som tycker att mina barn är långt borta när de bor i Strömstad och Helsingborg.

Efter Malmöbesöken i dagarna två flög vi upp till Stockholm för att påbörja veckans riksdagsarbete. Vi hade inte ens landat innan riksdagsgruppen startade och sedan avslutade tisdagen med kontorsarbete. Onsdagen började jag med att leda ett seminarium där jag driver att det skall bli tilllåtet för polisen att genomföra sållningsprov efter droger, på samma sätt som för att upptäcka rattfylla. Medverkande i panelen var representanter från NTF, Transportstyrelsen och en tillverkare av sållningsprov. I lokalen fanns även företrädare för polisen. Det kändes som det kan komma ut något bra av detta.

Direkt efter seminariumet blev det full fart till kammaren. Debatt om anhörig- och arbetskraftsinvandring och en vitbok om pensioner. Efter 5 timmar stapplade vi uttröttade ut ur kammaren.

Torsdagen startade med utskottssammanträde och på dagordningen stod överläggning med regeringen. Regeringens representerade av migrationsminister Billström. Inför varje ministerråd måste nämligen regeringen försäkra sig om att de har stöd av riksdagen i sina ståndpunkter. Senare på dagen när de flesta styrde kosan mot sina hem flög jag till Paris och landande i sängen på mitt  hotellrum alldeles före midnatt.

Skälet till min resa var ett möte med Europarådets Migrations kommitté. Mina nuvarande huvuduppgifter i kommittén är ett rapportörskap angående Frontex (EU:s gränskontrollmyndighet) och deras påverkan avseende mänskliga rättigheter och mitt ordförandeskap i en subkommitté om frågor angående förvar. Förvar av människor alltså.

Sent på fredagseftermiddagen lämnade jag mötet för att åka hem. Det enda positiva med rusningstrafiken,  som jag hamnade i, var ett jag på nära håll under flera minuter kunde studera Triumfbågen. Jag tror inte jag behöver beskriva känslan av lättnade när jag låste upp dörren till hemmet vid midnatt.

Under en sådan vecka bränner man mycket krut, men under min promenad längs havet i Strömstad kände jag hur orken och energin återvände. Även själen måste tankas och det tar sin tid.