Aktivitetsersättning misslyckande för vem?

I dagens ledare i Aftonbladet hävdas att ökningen av antalet ungdomar i aktivitetsersättning är ett misslyckade för Fredrik Reinfeldt. Åsikten andas samma grunda och historielösa insikt, som att det är alliansregeringens fel att många elever inte klarar godkänt i gymnasieskolan, att underhållet för järnvägen är undermåligt, att ungdomsarbetslösheten är för hög…..listan kan göras längre. Allt det jag nämner har sitt rot i det totala socialdemokratiska misslyckande under deras sista (skrev inte senaste) år vid makten. Alliansregeringen gör och har gjort mycket för att råda bot på dessa misslyckanden. Järnvägen har inte på många år fått så mycket pengar som de nu får, en ny skollag börjar gälla och det är förmånligare för företag att anställa unga. Med detta sagt har jag inte sagt att det inte kan blir bättre.

Men nu tillbaka till aktivitetersättningen. De verkliga förlorarna är de som har gömts undan i aktivitetsersättning. För att bildsätta vad jag vill säga skall jag berätta om Erik.

Erik var en glad, social och duktig liten pojke när han växte upp. Efter ett par år i skolan upptäckte hans pappa stora kunskapsbrister i viss ämnen hos Erik. Han kontaktade då skolan, som talade om att allt var som det skulle. Ett telefonsamtal från ansvarig lärare, ett par veckor senare, beskrev en helt annan bild. En bild av katastof vad gällde kunskapsnivån. Den skadan lyckades skolan aldrig reparera. Med hjälp av sina närmaste lyckade Erik med nöd och näppe klara grundskolan, men på gymnasiet blev det stopp. Med ett totalt utraderade självförtroendet i kombination eller på grund av mobbing påbörjade han sitt yrkesliv. Det blev en kort karriär som snabbt övergick i sjukskrivning. Under åren hade skolan misslyckats med att ge relevant stöd, BUP likaså och det enda Försäkringskassan bidrog med var ekonomisk ersättning. Efter ca ett års sjukskrivning kom ett brev från Försäkringskassan där man upplyste Erik om att han nu skulle få aktivitetsersättning. Sedan blev hela samhället tyst det enda som hördes var Erik och hans föräldras förtvivlade rop på hjälp. Detta var år 2003. Vid den tiden hade den socialdemokratisk regeringen beslutat att halvera långtissjukskrivningarna och infört en automatisk prövning av förtidspension ( läs aktivitetsersättning eftersom Erik var under 30 år) efter ett års sjukskrivning. De följande åren kantades av ambulanstransporter, psykvård, raserad ekonomi och hos de närmaste en djup förtvivlan. Nu hade Erik tur för det fanns människor nära honom som vägrade ge upp. Allt eftersom åren gick blev både Försäkringskassan och sedan Arbetsförmedlingen mer och mer lyhörda. I skrivande stund har Erik lagt grunden för ett yrkesliv genom att skaffa sig en yrkesutbildning. Men det var inte tack vare det offentliga verksamheterna utan trots.

När alliansregeringen tillträdde 2006 rådde samma kaos inom hela sjukförsäkringsområdet. Detta var inget nytt. Även den socialdemokratiska regeringen att observerat detta och tillsatt en utredare för att ser över området och komma med förslag. Utredaren Anna Hedborg var socialdemokrat och f.d. socialdemokratiskt statsråd. Utredning överlämnades till den nytillsatta alliansregeringen och dess intentioner har i huvudsak legat till grund för de nödvändiga förändringar inom sjukförsäkringsområdet. Jag är ganska övertygad om att hade vi fått fortsatt socialdemokratisk regeringinnehav hade det gjorts stora förändringar inom sjukförsäkringen också, som bara marginellt varit annorlunda.  Men var tog då den socialdemokratiska medvetenheten om problemen och deras ansvartagande vägen. Jo de störtade ned i oppositionsravinen så trots socialdemokraterna kunde alliansregeringen genomföra de nödvändiga förändringarna. Resultatet talar för sig själv: en halvering av långtidssjukrivna och tiotusentals färre förtidspensionärer.

Så istället för att försöka ge Fredrik Reinfeldt skulden för att antalet unga med aktivitetsersättning ökar borde Aftonbladets ledarskribent istället fråga socialdemokratin om det är beredda och ta ansvar för sina tidigare misstag och vara behjälpliga med att politiskt genomföra nödvändiga förändringar. Eller blir röstjakten, som förra mandatperioden, viktigare än att hjälpa den vars röst inte förmår göra sig hörd.

En kommentar för “Aktivitetsersättning misslyckande för vem?

  1. Vilken gripande berättelse och klok analys Mikael! Se till att fler får ta del av denna begripliga och talande bild du målar upp!

Kommentera