Migration är ett känsloladdat område

Migrationsdebattens vågor svallar höga i dessa dagar och fokus är just nu på den gamla kvinnan från Ukrania som skall utvisas. Många är berörda och det är jag med. När man får ett livsöde beskrivet för sig och ser att det får väldigt stora konsekvenser för personen eller personernas liv och att detta också sker mot deras vilja, är det klart att man inte förblir oberörd.  Jag som lagstiftare och riksdagsledamot har en princip att inte diskutera enskilda ärenden så därför kommer jag inte att värdera eller bedöma innehållet i detta enskilda ärende eller de beslut som myndigheter  och domstolar har fattat. Däremot är det viktigt för sakens skull att alla som har en åsikt i ärendet vet hur processen gått till och vad det är som lagstiftaren måste ta hänsyn till.

 Jag börjar med att  kort beskriva den juridiska gången som vanligtvis har förevarit innan det blir aktuellt med utvisning. Det bör också tilläggas att lagen också säger att återvändandet skall ske frivilligt innan det blir aktuellt att använda tvång. Innan en dom vinner lagakraft har först beslut fattats av Migrationsverket, överklagats till Migrationsdomstolen och sedan har antingen Migrationsöverdomstolen meddelat dom i ärenden eller avslagit prövningsframställan. I princip samma procedur som i brottmål. Denna process som jag nu beskriver har utvärderingar visat höjt rättssäkerheten och förutsägbarheten.

Varför nämner jag detta? Jo för att visa att man vänt och vridit på ärendet. Det finns tre huvudskäl för att få uppehållstillstånd i Sverige. Skälen är arbete, skydd  och  familjeåterförening. Familjebegreppet är, lite slarvigt uttryckt kärnfamiljen, alltså barn och föräldrar. Då skall man veta att barn är juridiskt barn tills de fyllt 18 år. Det gäller alltså inte mor- och farföräldrar. Den möjligheten tog den socialdemokratiska regeringen bort 1997.  Sedan finns det en ventil i lagen, som lagstiftare ville skulle vara väldigt restriktiv, synnerligen ömmande omständigheter.  I våras kom en utvärdering som svarade jakande på frågan om praxis följde lagstiftarens intentioner med lagen. Det som skall bedömas som skäl är situationen i hemlandet, anknytningen till Sverige och hälsotillståndet. Det man bedömer avseende hälsoskäl är om personen vårdas i Sverige skulle det ha en avgörande betydelse för hälsotillståndet eller om vården saknas i hemlandet.  Vad jag nu beskrivit är processen och de lagliga grunderna. Alltså i nu gällande lagstiftning. Och det är nu gällande lagstiftning som gäller om vi skall ha en rättsstat. Riksdagen kan ändra lagen,  en sådan förändring tar oftast minst 1 år att genomföra om man skall göra det på ett seriös sätt med departementeskrivning, remisstid, propositionsskrivande och riksdagsbehandling. Det innebär krast att alla som NU talar om att vi måste ändra lagen innebär de facto ingen påverkan på nu aktuella ärenden  Om man skulle ändra migrationsverket beslut om att utvisa kvinnan fodras det att något nytt uppkommit t.e.x. en annan bedömning av kvinnas hälsotillstånd.  Om vi inte följer nu gällande lag utan går på känslor, då har vi gått från rättsäkerhet till laglöshet. Detta oberoende hur starka eller riktiga känslorna är. För vem och vilka får bestämma att lagen inte skall följas???? Är det Migrationsverket, Aftonbladet, människorna som bor på Poppelvägen i Vänersborg, en sverigedemokrat, du eller jag.

Det är enkelt att låta känslor styra men svårare att styra ett land med lag…undra vad som är bäst i längden.

Kommentera