I bakvattnet av händelserna i nordafrika

Vi har de senaste månaderna matats med en strid ström av nyheter från Nordafrika. Människorna ville göra sig av med diktaturer och få leva i frihet. Först ut var Tunisien för att sedan följas av Egypten. I dessa länder möttes människorna med kraftigt våld från regimerna. Detta våld förbleknade snabb när samma process startade i Libyen. Khadaffi måste var världsmästare i grymhet. Han är beredd att offra sitt folk för sin egen sak. Tränade legosoldater ställdes mot frihetstörstande amatörer. Detta var det bärande skälet till FN:resolutionen som tillät militära aktioner i luftrummet.

Som vid alla konflikter skapar strider och våld svallvågor av människor som flyr. Så också i detta fall. Många av er har säkert hört om det på nyheterna. Nyheterna i Sverige har dock dominerats av det som benämnts som den stora flyktingströmmen från nordafrika över medelhavet till framförallt Italien. Hemma i Sverige var frågan upp på EU-nämnden där socialdemokraterna talade om att ev behöva använda EU:s Massflyktsdirektiv. Detta direktiv kom till efter det stora antalet flyktingar som kom över gränserna till sina grannländer i samband med Kosovokrigen på 90-talet. I samband med denna tog Sverige emot nära sextiotusen asylsökande. Här ner i Strasbourg framför italienarna med kraft budskapet att tiotusentals flyktingar väller in över italienska gränsen  och att situationen börjar bli ohållbar. Jag får tillstå att när det framförs på intensiv italienska och accompanjeras av viftande armar är det svårt att inte tro på det.

Men hur är det egentligen? Igår fick vi en föredragning av Röda Korset och FN:s flyktingorgan UNHCR om hur flyktingsituationen ser ut i området.

De flesta som är på flykt flyr till Libyens afrikanska grannländer. De flesta är inte libyer utan människor som arbetat i landet. Tunisien är det land som tar emot flest flyktingar sammanlagt 235 tusen och som god tvåa kommer Egypten som tagit emot 195 tusen.  De övriga grannländerna Niger, Algeriet, Chad och Sudan har tillsammans tagit emot 54 tusen. Totalt talar vi om ungefär en halv miljon människor som flytt till de afrikanska grannländerna. Många av dessa människor är från helt andra delar av världen som har arbetat i Libyen. Det internationella samfundet försöker att hjälpen dem hem till sina hemländer.

Om vi då återvänder till Italien känns de upprörda italienska rösterna inte fullt lika imponerande längre. Till Italien har det kommit mellan 20-30 tusen. Många av dem är inte asylsökande utan ekonomiska migrater som vill skapa ett bättre liv i Europa. Vi skall heller inte glömma att Italien är ett av Europas största land med 68 miljoner innevånare.

Vi skall inte förledas att tro att den bild av kaos i södra Europa, som målas upp av socialdemokratern i Sverige och italienarna i Europarådet är sann.  Situationen kan naturligvis snabbt förändras. Det finns olika bevekelsegrunder för att vilja skapa denna bild av kaos. Socialdemokraterna vill bedriva oppositionspolitik. Italienarna vill ges ett mandat att vända på de båtar som närmar sig kusten utan att nogrannt utröna om det finns människor i behov av skydd. De vill tumma på rätten att få sin sak prövad. En rätt som är en grundenpelare i både Geneve- och Europakonventionen. De svenska socialdemokraterna bör kanske fundera på vilken följdeffekt deras vilja att bedriva oppositionspolitik kan få.

Risken när man får en felaktig bild av en situation är att man tappar fokus och vidtar fel åtgärder. Det är hjälp till Libyens grannländer som nu är det  viktiga.Vad vi själva  kan och skall göra är att ge skydd till de som kommer till Europa och flyr från död och förföljelse. Vi skall med hökögon hålla koll på att EU:s medlemstater följer de gemsamma regelverket som är till för att säkra det  och parallellt hjälpa UNHCR att ge de flyktingar som fastnar i flyktinglägren en möjlighet till en framtid genom att erbjuda vidarebosättning i Europas alla länder. Att utöka antalet som kan erbjudas den möjligheten är något som Sverige mycket tydligt driver inom EU.

Kommentera